1 år med Tingeling

Den 28 augusti 2009 klockan 6 det var då du kom.

Vi hade kört upp till en bensinmack utanför stan för att möta upp de när de kom körandes med transporten.
Jag var förväntansfull, nervös, spänd, nyfiken för nu var stunden jag väntat på i så många år kommen.

Ända sedan jag började på ridskola när jag var 6 år har jag viljat ha en egen häst. Efter så många års tjatande, gnällande, surande och bedjande var stunden kommen. Det skulle äntligen hända!
Jag skulle få en egen häst!

Sen så såg vi transporten! De körde in med henne på macken och vi stannade och pratade lite och öppnade framdörren på transporten för att kunna titta på henne.

Och där var hon. Min häst! Hon stod där lugnt och snällt och tittade på oss med varma snälla ögon medans hon tuggade på hö.

Det första jag tänkte när jag såg henne var " vad liten och tunn hon är".
Jag var ju van med Dea och hon var ju den kraftiga modellen.

Vi körde till stallet och vi ställlde in henne i den box vi dagen innan varit och spånad och gjort så fin. Det blev mycket prat och papper skulle skrivas och sen åkte vi hem för kvällen.

Dagen efter skulle jag sitta på henne för första gången.
Jag var väldigt nervös och visste inte hur mycket jag skulle våga ta i henne eller driva på eftersom jag var rädd att Gabbis och hennes familj som stod och tittade på skulle tycka att jag var för hård mot henne.
Så jag red väldigt försiktigt runt där och jag tyckte att hon var jättefin men att hon hade konstig och JÄTTEOSKÖN galopp så jag ville inte galoppera så mycket.

Och sen for Gabbis och hennes familj och vi var ensam i stallet med Tingeling. Min ponny Tingeling!

Dagen efter for vi och hoppade för Anna Spencer som ville kolla på henne. Och det gick jättebra. Tingis var så snäll och jag bara åkte runt och svävade på små luddiga moln. Hoppade gjorde hon ju. Jag bara styrde och höll i mig.

Spencer sa att det där är en stjärna och vi kommer gå långt!

Sedan började allvaret!

Den första tiden var hemsk!

Jag fattade inte alls hur jag skulle rida henne och jag tyckte hon var alldeles för stark och för pigg och jag blev lite rädd för att rida henne i galoppen.
För då bara drog hon med mulen rakt upp i vädret och stapplade runt i en hoppig, hackig och orytmisk galopp. Hon travade i storstett med bakdelen!
Och hon var ju tvungen att springa fort för att orka och jag tyckte det gick för fort så jag bromsade bara och då blev det ännu mer hackigt och hoppigt och hon körde upp mulen och rusade ännu mer.
Alla mina ridvantar gick sönder i fingrarna och jag fick blåsor i händerna och jag var bara grinfärdig efter varje gång jag ridit henne. Så ledsen. Så besviken på mig själv. Vem är jag egentligen som har fått en egenhäst som jag inte klarar av. Allt kändes hopplöst!

Hoppträningarna var ännu värre.
Om vi skulle hoppa ett hinder i början av långsidan så fick jag inte stopp på henne förän 1 varv senare.
Hon bara drog mot allt och blev jättestark så jag kunde inte hålla henne. Hon mer eller mindre rusade mot hinderna och hoppade jättelångt ifrån och tog jättesprång som jag knappt hängde med i.
Jag var gråtfärdig och ledsen.
Jag grät i smyg. Grät för att jag kände mig misslyckad, för att jag inte var bra, för att jag inte klarade av henne.
Jag funderade också i smyg om det kanske var bättre ifall jag sålde henne. Att hon kom till någon som var mer rutinerad. som kunde klara av henne. Men då grät jag ännu mer och kände mig ännu hemskare som ens tänkte den tanken. jag älskar ju henne. Hur hopplöst det än kändes.

Men sen kom vändningen i slutet av december. När vi äntligen hittat en sadel som passade och ett bett jag klarade av att rida henne på. när jag började lära mig hur hon fungerar.

Dressyren började gå bra.

 Inge mer stappel och spring utan mera rytmiskt och lugnt i form! Jag var överlycklig! I skritten och traven hade hon ju alltid varit fin och nu började galoppen också ta sig. Äntligen började det kännas bra igen. Hon lyssnad på mig och hon gick fint!

Hoppträningarna började också gå bra!

Vi kunde börja rida hela banor utan att hon drog iväg och utan att hon hoppade jättesprång.

Sedan kom Februaritävlingen.

Jag var överlycklig då. Den tävlingshelgen gick jättebra och jag kom hem med 2 rosetter! Min andra tävling med henne! Min första tävlingen var under "sväva på molnen" tiden och det gick såklart bra då med men den här gången fick vi våra första rosetter!
Jag var grinfärdig av lycka! Äntligen!! Äntligen börjar det gå bra!

Sedan har allt bara gått frammåt!

Jag har släppte mitt dåliga självförtroende för henne och vi började arbeta tillsammans. Istället för att arbeta emot varndra. Dressyren började gå bättre och bättre och hennes galopp blev bara bättre och bättre.
Hoppträningarna gick bättre och bättre och vi kunde börja hoppa svårare banor och högre höjder och vi kunde börja rida snyggt och kontrollerat.

Tävlingarna gick hur bra som helst! Istortsett placering under varje tävling!

Och nu är vi här!

Vi har mött med och motgångar. Haft hemska stunder och underbara stunder.

Gått från Lokal L:d till Nationell L:a med placering.

Kunnat starta dressyr med hyfsat bra resultat.

Hoppat banor som jag aldrig ens drömt om att kunna göra i början.
Ridit underbara dressyrlektioner som börjar få en att undra om man kanske inte ska börja satsa på dressyr istället?

Min Tingeling är en stjärna!! Hon ÄR en häst för de högsta klasserna även om inte vi är där än så är jag säker på att vi kommer kunna komma dit!
Hon skulle lätt kunna gå SM med rätt ryttare och jag hoppas att jag är rätt ryttare.

Kärleken är obeskrivlig!

Vissa dagar är dåliga andra dagar är underbara men de bra dagarna väder upp allt!

Johanna Persson och Tingeling , Tingeling och Johanna, Jojiiz och Tingis, det är så det ska vara.

Allt måste ju ha en mening. Det måste ha varit meningen att vi skulle träffas. Att våran framtid skulle flätassamman.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan Tingeling. Hon är mitt allt. Den jag älskar mäst och som jag aldrig kommer glömma.

och nu har det gått ett år! Ett år! helt otroligt vad vi har utvecklats!
Hon har utveckalats i sina gångarter och i hoppningen. Jag i min ridning och tillsammans har vi lärt känna varandra.

Vi har långt kvar men vi kommer att klara det här! Ingen tvivel! Tillsammans är vi starka<3

Idag har det gått ett år!

Ett år med min älskade Tingeling!<3




NU










Första hoppträningen




NU


Ni ser ju skillnaden!

Underbara och älskade Tingeling<3



Edit: Jag suger jag tänkte vilken vecko dag det var såå imorgon firar vi 1år hihihihi^^,





hejsan :) Tävlingen "värsta/pinsammaste" dressyrbilden avslutas på söndag kl 18 :) Se till att ragga röster =)



Kram satilaryttaren.blogg.se

2010-08-27 » 16:37:03

Man såg verkligen skillnad! Grattis!

2010-08-27 » 22:21:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback