De var som jag trodde,
som jag sa till mamma i söndags efter att jag ridit henne.
Vänster fram.
Någonting vänster fram.
Rätt hade jag iallafall.
Båda framkotorna men mäst vänster.
Förmodligen något som kommit bakifrån så hon har överbelastat fram.

Det var Camilla Pettersen som böjde igenom henne och idag ska vi åka in till Birger. Är jätterädd och orolig över vad han ska säga.
Han måste ge henne en chans, han måste bara! Men hon är ju aldrig behandlad tidigare så de borde gå. Det måste gå! Självklart rusar tankarna runt, Hur länge har hon haft ont? Vad har jag gjort för fel? Hur kunde jag vara så jävla korkad? Varför litade jag inte på henne...
Camilla sa att jag inte skulle tänka så för det är sånt som händer och att de inte är någon ide att spekulera eftersom man aldrig kommer få veta, men de är så svårt. Självklart klandrar jag mig själv, vad ska jag annars göra? Jag hoppas bara att de går att behandla så allt blir bra igen. Om jag visste att hon skulle bli bra skulle jag vänta hur länge som helst, för hennes skull<3