Jag tänkte säga det att jag tar inte illa upp av kommentarerna, men jag tänkte förklara vad jag gör och vad hon gör så att alla förstår.

Det är inte det att jag "mes rider" för de gör jag inte. Jag är väldigt bestämd och hård med henne när hon börjar tjaffsa. Vissa dagar kan de börja med att vi ska rida ut i skogen och sen sitter jag upp och när jag smackar på så går hon inte frammåt, blir arg på mig, står och studsar, sparkar bakut, bockar, försöker vända runt, gör luftsprång och små stegrar. Jag bryr mig inte om när hon dummar sig och jag går verkligen på henne och efter ett tag slutar hon och går fram men de betyder inte att hon inte kommer fortsätta göra så igen under rid turen.
Det kan också vara så om jag ska rida på banan och jag kan skritta fram på långa tyglar och sen när jag kortar ihop de ställer hon sig bara och vägrar gå fram och backar, studsar, kickar gör luftsprång och små stegrar. Efter ett tag ger hon sig och går fram och sen kan man rida runt ett tag och hon går jättebra och sen kan hon börja igen.

I hoppningen är det mer att hon går inte fram för min skänkel, hon kanske springer på men hon är inte "framme". Sen kan hon flera meter ifrån hinder börja bromsa upp kicka mot skänkeln och sen stannar hon.
När hon gör så går jag också på henne med skänklarna och lägger till spöet på hals/bak men hon tar den ju inte.

Det är som om hon skärmar av sig från allt och bara går emot allt. Det spelar ingen roll vad jag gör för de når inte fram. Jag är också helt övertygad om att de inte skulle funka bättre om någon annan satt upp på henne för de är inte det att jag gör fel. Det är alltid de jag får höra : Du gör rätt hon är dum. Men samtidigt känns de som, att om hon fortfarande inte lyssnar så måste jag ju på något sätt göra fel ändå? Jag vet verkligen inte vad jag ska göra i de situationerna.

De som kändes "hemskast" med den här tävlingen var för att allt hade gått så himlahimla bra på träningarna,  Hon var verkligen helt grym, jätteladdad och superfin och lyssnade hur bra som helst och nu slår de bara om. Och de är inte det att jag stället orimliga krav på henne för de gör jag inte heller. Just nu ligger vi och rullar på L:c L:b klasser så de har ingenting med höjden att göra. När hon är på bra humör så leker hon runt L:A banor och är hon på dåligt humör skulle vi lika bra kunna stanna ut oss i en 50 cm klass. För de är sån hon är!

Jag förstår folk som har sett oss på tävling när de gått superbra och sen tävlingen efter de så stannar vi ut oss, att de tror att hästen är skadad, att hon har ont någonstans, för de är ju de första man tänker... Det sänker än verkligen när folk viskar bakom ens rygg att man borde köra in till ATG och kolla upp henne. Jag vet att hon inte är skadad. Det är bara sån hon är i vissa perioder.

Nu säger inte jag att hon alltid är sån för de är hon verkligen inte!!

Hon är oftast helt underbar och helt otrolig för när hon är bra är hon verkligen grym! Hon har så jäkla mycke kapacitet och skulle kunna gå huuur långt som helst men hennes humör kommer sätta stopp för henne. Jag förstår mig inte på henne när hon är sådär jag kommer inte åt henne och jag känner mig värdelös, de gör jag.
Men det går samtidigt inte att bli arg på henne för de blir verkligen bättre av de, snarare tvärtom.. Men trots de älskar jag henne mer än allt annat i hela världen och skulle inte kunna byta henne mot nått!! Men de känns bara så jävla surt när jag har kämpat så mycket med henne. Har lagt ner så mycke tid och jobb på henne och hon har verkligen utvecklats och blivit mycke starkare och finare i kroppen och vi har byggt upp en jättefin kontakt från marken. Hon följer mig som en hund, jag kan lämna henne lös i stallet och hon står kvar, även om jag går där ifrån, jag kan rida henne utan träns eller gimma och hon lyssnar på mig... Men jag vägrar ge upp hoppet om henne trots att de verkligen känns som om vi inte kommer någonstans just nu men jag vet att de går och jag vet att hon kan och vi ska visa alla att de har fel, vi ska komma upp i toppen igen...

vi behöver bara tid...

Vet inte mer vad jag ska skriva men de kändes skönt att få skriva av sig.. förstår om ingen orkar läsa hela de här inlägget men för alla er som inte förstår och har massa fördomar skulle ju kunna läsa de..

Sen vill jag bara säga förlåt för att jag uppdaterar mycket sämre nu men jag hoppas ni har överseende för nu har jag faktiskt 2 hästar och massa skolarbete och då hinner jag inte med bloggen på samma sätt.



I'll never give up on you,
I'll ceep fighting
Until the end