Har kollat på lite filmer vi har på våran andra videokamera nyss och det är båda filmer på mig och Tingis hopptävlingar och dressyrtävlingen och det är också filmer på mig och Blue-eye våran sista tävling och dressyrtävlingen jag kom 2a i.

Det roliga är verkligen att se hur min ridning har utvecklats! Den skivan det är filmer på min och Bubbis sista tävling och det också film på min och Tingis första tävling^^, Kan ju säga att det har hänt lite grejjer sen dess!

Men det jobbiga är att titta på de filmer med mig och Bubbis.

Jag tror inte att någon någonsin kommer fatta vad han betyder för mig. Jag saknar verkligen honom så jävla mycket! Jag fattar inte hur jag kan älska och sakna någon så mycket som inte ens har varit min... Det vi hade var speciellt. Han hade den där busiga glimten i ögat när han tittade på mig och när vi var tillsammans vi hade något ingen annan hade, en kontakt en speciell kontakt. Jag kan inte förklara riktigt hur det känns. För det finns inga ord som kan beskriva den känslan och skulle jag försöka blir det bara fel. Jag kan knappt tänka på honom utan att börja gråta för det finns så många känslor.
Men jobbigast är nog de gånger jag träffar honom. Hans ögon är trötta och det känns som om han inte känner igen mig, att jag nu bara var en av alla andra som någonsin gått in och klappat på honom. Ibland kan man se att det glimtar till igenkännande men annars är hans ögon döda.

Jag vill inte tänka på det som har varit jag måste tänka framåt. Jag har en annan stjärna nu en stjärna som kommer ta mig långt. En sån som är speciell på sitt sätt och jag älskar henne.

Men Blue-eye kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och han kommer alltid vara den som lärde mig allt! Men det är dags att släppa taget, även om det är svårt...