We are far to young to die

Under det senaste året kan jag ärligt talat säga att mitt hästintresse har gått väldigt upp och ned.
 
Jag har tappat motivationen, tyckt att det varit ett måste och inte kännt att det varit lika kul som det brukade vara.
Jag tror en del av mitt intresse försvann med Tingis, inte för att de tär något fel på Gucci alls, men man kan inte jämföra de 2 alls, Tingis kommer alltid vara min första ponny och kommer alltid vara den första jag kommer tänka på när jag tänker på mina ponny år. Även om vårat tävlande inte blev som tänkt så var det alltid roligt att rida henne och ha med henne och göra, haha även de dagarna hon var ett monster och jag ville strypa henne^^
 
Sen träffade jag ju världens finaste pojke vilket också fick mitt intresse på ett annat håll.
 
Jag bestämde mig faktiskt för att det här skulle bli min sista säsong med Gucci.
 
Men på den senaste tiden har mitt intresse börjat igen, det börjar bli roligt igen och Gucci har utvecklats otroligt mycket det här året, han har blivit mycket starkare och säkrare, samt att nu på den senaste tiden har jag verkligen fått ihop min ridning, och jag börjar känna att näe jag kan inte släppa den här sporten!
 
För vad skulle jag vara utan den? Jag har växt upp med det här och det är en del av mitt liv.
Även om jag gärna vill spendera så mycket tid som möjligt med min pojkvän så vill jag samtidigt ha något för mig själv, ett eget intresse och hästarna är ju mitt intresse, det är min grej där jag kan vara mig själv, göra det jag vill och få känna den ofattbara och obeskrivbara känslan som bara en komunication med ett djur kan ge.
 
Jag kommer definitivt fortsätta nästa säsong också, mitt sista ponny år då jag fyller 18, och shit vad tiden har gått!
 
Känns som igår jag var 11 år och precis kommit in i ponnyhoppgruppen på hippo, som nyss jag var 13år och fick Tingis, som jag nyss 15 och fick Gucci. 
 
Dessa år kommer aldrig tillbaka och jag vill verkligen ta vara på detta sista år!
 
 
 





Du har hållit ut i med och motgång med båda dina fina ponnyer. Fullt förståeligt att man ibland tappar motivationen ibland, men så är livet. Håll fast vid det roliga och lycka till i fortsättningen med Gucci. Jag håller tummarna för er. Kram

Svar: Tack Katarina! :)
Johanna Persson

2013-10-11 » 17:06:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback